Ja, hur ska jag egentligen beskriva mig själv, så att DU förstår vem jag är?!

Kanske genom att berätta att jag växte upp på en bondgård mitt i Smålands mörkaste skogar där hårt arbete premierades med uppmärksamhet och godkännande. Man hann annars sällan med ömhetsbetygelser och uppskattning. Detta gav mig ett fantastiskt självförtroende, men desto sämre självkänsla. Jag fick en så kallad prestationsbaserad självkänsla; i mina ögon dög jag bara något till när jag presterade.

Eller kanske lär du känna mig genom att jag berättar att jag är en högkänslig empat, det vill säga att jag är extra känslig för intryck och andras känslor. Detta förstod och lärde jag mig hantera först för några år sedan. Innan dess tog jag på mig ansvaret för min omgivnings mående och ville alltid att alla runt omkring mig skulle vara på topp, för då mådde jag ju bra. Ett tungt och omöjligt ok att bära. Nu för tiden vet jag att jag inte kan ta ansvar för någons annans välbefinnande, utan bara välja hur jag förhåller mig till det.

Eller så kan jag berätta hur ovan nämnda livserfarenheter drev mig in i väggen. Hur jag under många år var en högpresterande ung kvinna som älskade att leva livet i 180 knyck. Hur jag omedvetet sysselsatte mig till max för att slippa möta mig själv; rädda och ledsna ”Lilla Fröken Duktig”. Så länge jag inte stannade upp, så slapp jag ta tag i mitt missbruk och medberoende. Jag var en uppmärksamhetsknarkare, där nästa godkännande från omgivningen var min kick.

Ja, eller så kan jag berätta om vändpunkten. När jag blev utmattad och inte orkade prestera längre. Hur vilsen och värdelös jag kände mig då. Hur svårt det var att acceptera min situation. Men samtidigt som detta var den svåraste perioden i mitt liv, så är det också den jag är mest tacksam för. För tack vare att min kropp sa ”STOPP!” så var jag tvungen att möta mig själv och bli medveten om mina mönster. Så genom att ta till min lösningsfokuserade förmåga började jag sakta bygga upp en ny, tryggare och mer sann version av mig själv. Det tog frustrerande lång tid att komma till den punkt där jag är idag och resan är fortfarande inte slut(och kommer inte sluta förrän den dag jag lämnar min kroppskostym och flyger vidare). MEN idag mår jag bättre än jag någonsin gjort! Jag är trygg i mig själv, vet mitt värde, lyssnar till och prioriterar MINA behov.

Så genom livets hårda skola har jag kommit fram till att livet ska levas fullt ut, på var och ens villkor. Men att det vi alla behöver är tid för återhämtning och reflektion, för att sedan på ett kreativt sätt kunna ta oss till nästa nivå i livet.

Jag har också lärt mig att ta mig an de problem jag möter med nyfikenhet och med en inställning att det är utmaningar som ska övervinnas för att lära mig mer om mig själv. Jag tror att vi alla skapar vår verklighet genom den energi vi sänder ut, dvs. de tankar och känslor vi väljer att tänka och känna och att vi därmed har ett eget ansvar för våra liv. Så ju mer vi ser till att ta hand om oss själva vad gäller hälsa och glädje, desto lyckligare liv kan vi leva.